Nejdå, jag ska inte lämna Sverige igen. Och inte heller flytta från källaren.

Nej det är bloggen som flyttas igen:) Strul strul. Nä, men neostoric.com var en tillfällig lösning.

Jag ligger i strartgroparna till att börja frilansa som grafisk designer och webbdesigner och har skaffat mig en domän till detta. Det blev det tråkiga www.malinkarlsson.com, men allt annat jag kunde tänka mig var redan upptaget.

Så då passade jag på att slänga in Den Vandrande Vålnaden på den servern istället.

Välkomna!

Nu har vi äntligen fixat så det trådlösa nätverket funkar även i källaren där jag bor.

Jag bor i den utbyggda delen, så väggen mot resten av huset är en före detta utomhusvägg. Det är fullt av armeringsjärn i golven och väggarna. Det tycker inte trådlösa signaler om.

Lösningen blev att en förlängare placerades i vardagsrummet ovanför. Taket/golvet mellan mitt rum och vardagsrummet är tunt. Man hör vartenda knappnålshuvud som rasar i golvet där uppe.

Så nu sitter jag för första gången på mitt rum och surfar. Känns befriande. Tidigare trängdes vi alla på övervåningen och jag släpade min laptop upp och ner ifall jag ville kolla på film där nere. Ibland jobbade jag i köket. Ja, tills någon skulle laga mat förstås.

Ett evigt flängande.

Imorgon får jag oväntat besök. Min kära pojkvän har bestämt sig för att komma hem tidigare:) Tänk om vi skulle suttit en till person i det trånga datarummet. Det skulle ju inte ha gått.

Jag har möblerat om här nere och rummet känns mycket större nu. Om vi kan vara här nere så mycket som möjligt känns det kanske inte som att vi bor hos några andra.

Jag är lite smådeppig idag, trots allt. Kan bero på för lite solsken, för lite vitaminer eller för många föräldrar.

Jag har varit hemma i Sverige i 17 dagar nu! JetLagen är egentligen borta, men efterson jag har stannat uppe hela nätterna ändå så har jag inte kommit in i dygnsrytmen än.

Igår hade syrran och jag spa-kväll. Vi hade tänkt vaxa benen men det var så kallt i huset att vi inte ville va utan långbyxor så vi bestämde oss för att skjuta upp det.

Först noppade hon mina ögonbryn. Jag skrek som en gris, det gör ju så ont. Enligt henne är jag den enda som tycker det.

Sen var det ångbad. Vi satt böjda över varsin bunke kokande vatten med fänkålsfrön på köksbordet. När vi pratade med varann ekade det lite roligt.

Sen skulle hon klämma mina pormaskar. Egentligen är det ganska äckligt att klämma på någon annan, men på syrran funkar det tydligen. Och som hon klämde sen. Hon hittade många fler än jag trodde existerade. Sen försökte hon ta den lilla leverfläcken på hakan oxå. Hon svor att hon aldrig sett den förut. Klämningen var över när jag fick å ont så jag faktiskt var nära att spy.

Syrran hade inte haft så kul på länge. Lättroad. Medans min spakväll inte blev sådär skön som jag föreställt mig.

Men så var det dags för ansiktsmask av vispad äggvita samt fotbad. Vi ockuperade köket eftersom hon konstant måste röka under fläkten. Pappa skrattade åt oss. Vi hade tidigare skrattat åt honom och mamma, eftersom de som vanligt intagit sina platser i vardagsrummet. De har en soffa var.

Vi somnade inte förrän vd 4. Jag kom upp hyfsat tidigt, men hon sov som en stock halva dan.

Jag satt en timme med massagekudden mamma fick i julklapp. (Superbra grej) och glodde på TV som jag annars så sällan gör. Det var “Lost in Austen” del2 och till min förvåning var det min favoritskådis Jemima Rooper från “Hex” som hade huvudrollen. En mysig teveserie i fyra delar och nu hade jag missat del 1.

Jag skämtar inte när jag säger att jag spenderat hela dagen att försöka se del 1. Först på youtube, men det var liksom inte sammanhängande så jag tror de bara hade lagt upp favoritklipp eller nåt. Sen hittade jag den och titar nu på den på youko.com, men fasen vad det går låååångsamt. Jag kan titta i 3 minuter och sen måste den ladda.

Men jag måste ju se den för att kunna se del 3 och 4 ju.

Vad livet är jobbigt ibland:)

Det sitter ett par vänner till mina föräldrar i köket. Jag drack glögg med dem och vi hade ganska trevligt. De hade bott på landet. Plötsligt började de prata politik och jag sa inget alls. Nåt snack om att de inte tyckte om vänstervridna människor.

Jaja, folk har sina åsikter… men så slängde gubben ur sig att när Palme dog och man skulle stanna upp för att hållla en tyst minut så gick han och hans dotter rakt över gatan och brydde sig inte ett dugg.

Hallå! En människa har blivit mördad. Jag är varken sosse eller moderat eller nåt annat för den delen, men så elak tyckte jag inte Palme var att han förtjänade att bli mördad. Visa någon slags respekt kan man väl göra?

Och hur kan dessa människor sitta här och säga något sådant i mina föräldrars kök? De har inte den blekaste om vad de står i politiken. Eller vad jag tycker heller för den delen. Måste man vara högervriden för att bo i Mälarhöjden?

Jag ville inte dra igång något otrevligt så jag sa att jag skulle ringa min kille och lämnade bordet. Tror de jag e kapitalist för att jag bott i USA?

Jag orkar inte sitta och prata med dem. Fast egentligen skulle jag kanske tala om att jag e anarkist så blir det ett riktigt roligt kalas.

Tack gode gud att jag snart ska gå till en kompis på middag!!!!

Jag sitter på JFK i New York och äter choklad och väntar på flyget. Jag ringde mamma från min ip-telefon och fick veta att syrran, som är på semester i Teneriffa, hade blivit medvetslös och tuggat fradga så hennes kille hade tagit henne till sjukhuset. En massa undersökningar hade gjorts och det var förmodligen ett epilepsianfall. Det har hon aldrig haft förut och nu är jag jätteorolig.

Försökte ringa henne med, men hennes mobil var avstängd.

Förutom det har det varit andra tårar… jag lämnar nämligen Paul i USA. Vi har inte gjort slut, men har kommit fram till att det blir bäst om jag åker hem själv nu och att han kommer senare i vår. Det är jättejobbigt att resa från nån. Vi grät som om jorden höll på att gå under.

Själva resan från Tucson var spännande. Vi bilade längs I-95 och jag fick se sydstaterna och New Orleans. Det var mysigt och underbart. Vi hade många dar på oss så vi inte behövde stressköra. Det var väldigt kallt ett tag och redan första natten tog vi in på hotell. Vi insåg att vi inte skulle ha råd med det hela vägen så vi införskaffade en varm sovsäck till Paul och en fleecesäck till mig att stoppa i den sovsäcken vi redan hade. Det var varmt och mysigt.

Mitt hår har en tendens att flotta sig. Jag såg ut som en flottyrburk största delen av resan. Hade mössan på mig inomhus för att inte visa mitt äckliga hår. Av någon anledning fick jag en stor finnattack i ansiktet oxå och så inte så vacker ut. De kläderna jag tänkt använda hade jag stoppat i den stora väskan som var näst intill omöjlig att få ut ur bilen. Japp, såg ut som en riktig pundare. Paul hade åtminstone en snygg keps som dolde hans flottyrhår. Han har kort hår nuförtiden.

I Virigina blev vi väckta av en man som talade om att vi hade punka. Han fyllde vårt däck så vi kunde åka och skaffa nytt. Vi skaffade två helt nya bakdäck. De var så utslitna så de kunde ha exploderat. Man lär sig.

När vi kom till New Haven Connecticut var det den varmaste dagen på den tiden av året på typ hundra år.  Vi bodde första natten hos Pauls lillesyrra som precis fått sitt andra barn. De har köpt ett mysigt hus som har en liten sjö på baksidan. Jag gillar Becky… och hon klippte mitt hår så nu ser jag lite mer normal ut.

Vaknade av att Tynan, snart 3 år, sprang omkring på övervåningen. Tidigt. Mycket tidigt. Men man ska väl inte klaga när man får husrum och dusch?

Det var kallt igår… jättekallt. Vi åkte förbi restaurangen Pauls mamma jobbar på och sen tog hon oss till en annan sådan för att äta middag. Så sov vi hos henne den natten och idag har Paul skjutsat mig till flygplatsen.

Ja det var lite kortfattat vad vi varit med om den sista veckan. Kanske ska berätta lite mer detaljer, men får panik att jag ska missa planet…

Vi ses snart Sverige!

I

Pojkvännen kom och la sig i sängen. Det var morgon. Jag vaknade med ett ryck, trodde vi hade försovit oss, och satte mig upp och kisade mot väckarklockan. 6 på morgonen. Vi kunde sova 1,5 timme till.

Jag slängde mig och täcket bakåt lika snabbt som jag satt mig upp. Fast jag hann inte riktigt lägga mig ner för täcket hade svept något från nattygsbordet rakt ner på madrassen. Det var kallt och blött på ryggen.

Jag skrek “FUCK”.

Lustigt att jag skrek på engelska. Jag mindes att jag hade pratat engelska i drömmen.

Var det vatten? Varför stod det en kopp med vatten där?

“Det var den sista morotsjuicen”, sa P.
“Drick då”, sa jag och pekade på den stora pölen i sängen.

Förvirring rådde. Varför var pojkvännen uppe? Han skulle komma och lägga sig och gosa med en varm kropp sa han, men nu var den kroppen kall och dessutom klibbig. Men jag tyckte det var mer synd om mig. Han undrade varför jag hade varit hysterisk.
“Men jag trodde det var morgon och att vi hade försovit oss”.
“Men det är ju mitt i natten”.
“Och jag drömde att du försökte laga en bil”
“Själv?”
“Nej, med en tant. Och ni ignorerade allt jag sa så jag var jättearg.” (och det var hur arg jag var som jag förklarade för en gubbe på engelska när jag vaknade)

Lakan och örngott slängdes ur sängen. Båda mina kuddar var blöta. Tur att det fanns en extra och ett rent örngott. Ny pyjamas ordnades. Vem skulle ligga på soffan och vem på den torra fläcken i sängen? Vi gjorde en nödlösning. Vi la en stor frottehandduk över morotsjuicen och sen ett lakan och sen trängde vi ihop oss på den torra delen. Jag frös, men att sätta på värmen slog mig inte. Jag bara kurade så nära P jag kunde.

Paul tyckte jag var klantig. Jag tyckte han skulle älska mig som jag är. Godnatt!

Det funkar helt enkelt inte för mig att jogga längre. Musklerna i högra låret och ryggen krampar så jag tror jag ska gå av på mitten. Inte när jag springer, utan sen. Dagen efter och två veckor efteråt.

Jag är en sån där märklig människa som faktiskt tycker om att jogga. Det är inget jag gör som ett tvång för att gå ner några kilon. Nej, det är något jag gillar. Men för ett år sen fick jag problem med höften. Jag fattade ingenting och kunde inte gå på över ett halvår. Cykla gick bra.

Man kom fram till att jag hade piriformis syndrom som är en inflammation i lårmuskeln som gör att muskler krampar och trycker på ischiasnerven. Ryggen känns som nån har huggit en yxa längst ner strax till höger om ryggraden, vågrätt. Men det är nog inte piriformis utan bara klen rygg.

Varför man drabbas av detta kan vara en kombination av att man börjar träna för hårt efter år av slapphet, stretchar för lite, dåliga arbetsställningar. I mitt fall satt jag vriden som ett miffo vid ett bord utan plats för benen och sandade gitarrkroppar, följt av 6 månader i en säng böjd över en laptop. Dumt? Ja!

Iallafall så hittade jag tillslut en bok om stretching för detta syndrom. Jag hade förstås redan börjat stretcha på eget bevåg, men det hjälpte bara lite. Den hade några yogaövningar i sig som faktiskt tog ordentligt på platser i kroppen som jag inte visste existerade, och plötsligt kunde jag gå igen.

Och så av nån egendomlig anledning tror jag alltid att jag är botad om värken är borta mer än två dagar i rad. Då slutar jag göra övningarna. Och sen tror jag att det är dags att börja jogga igen.

Och då är det kört. Ja, då är det faan mig kört.

Slå mig hårt nästa gång jag säger att jag ska ut och jogga.

Iallafall fick det mig att utvecklas en liten centimeter till. Nu har jag (efter sömnlösa, värkande nätter) hittat jättebra instruktionsvideos med ashtanga yoga. De förklarar grunderna ordentligt. Och både jag och Stål-Pål har börjat göra dessa övningar varje morgon. Nu är vi vigare än för en vecka sen och värken är nästan borta. Vi tar oss in och ut ur bilen som 20-åringar istället för 100-åringar.

Vi har nästan bestämt oss för att bli ormmänniskor och jobba på cirkus.

Om några år då…

Iallafall har jag nu bestämt mig för att inte jogga alls förrän jag ävarit totalt smärtfri i minst ett halvår. Seriöst. Det blir yoga, promenader och cykling för mig. Punkt slut. (kom ihåg att slå mig)

Och yoga och jogga låter ju nästan likadant…

Varje gång jag ska vaxa benen måste jag försöka komma ihåg hur sjutton jag gjorde förra gången när det funkade så bra. Nu skriver jag ner receptet en gång för alla:)

1 cup socker
1/8 cup vatten
1/4 cup citronsaft

Översatt till svenska fast lite mer:
4 dl socker
0,5 dl vatten
1 dl citronsaft

Koka på svag värme i 15-20 minuter. Häll upp på glasburk och låt svalna tills det inte bränner en längre. Bred ut längs med hårets riktning. Tryck dit en tygremsa och dra snabbt bort åt motsatt håll.

Man kan värma upp vaxet igen genom att sätta ner glasburken i en kastrull med vatten och koka vattnet. Kallas vattenbad tror jag.

Inget kan stoppa mig!

Inte ens en elak admin som inte kan svenska och tror att jag är kriminell.

Jag blev utslängd från wordpress.com för att jag postade en video med hjälp av traffic geyser. Jag bad om ursäkt på mina bara knän men det gavs ingen nåd. Tack och lov raderade de inte mina poster utan jag kunde faktiskt exportera hela skiten och sen importera dem igen på denna nya fräscha sajt.

Tänkte göra ett eget “theme”, men det får vänta. Nu är jag dödstrött.

Skulle kunna ha skapat ett nytt konto på wordpress igen, men jag laddade hellre ner wordpress.org och la på egen server. Jag lånar lite space på en server, tills jag har skaffat en egen domän. Det blir bäst såhär. Eftersom jag inte visste vad jag gjorde för fel lär jag säkert göra om det igen… så det är bättre att hålla sig undan så jag inte hamnar i den iskalla fängelsehålan.

Jag var riktigt deppig först. Trodde att hela mitt liv i Tucson var utsuddat för all evighet.

Är nu otroligt lättad och behöver inte skriva onödigt långa kommentarer på Linas blogg bara för att få skriva av mig… Tack igen Lina!

Jag har länge dragit mig för att skriva det här, men nu är det oundvikligt.

Herregud vad jag blir irriterad på “snälla” bilister. Jag är en cyklist, inte långsam i hjärnan. Jag kan trafikreglerna.

Okej, jag stannar inte vid varje stoppskylt, vilket skulle innebära att jag måste kliva av cykeln, men jag saktar in och ser mig för ordentligt. Här har man stoppskyltar istället för högerregeln och de används nästan som väjningsplikt.

Idag var jag 20 meter från en korsning med stoppskyltar från alla håll. Det stod redan en bil till vänster och en bil bakom den höll på att sakta in. Det var alltså fritt fram för bil nummer ett att köra i ungefär 3 sekunder innan jag nådde fram. Och när jag kommer fram så är det ju självklart att jag stannar helt, eftersom jag har stoppskylt och de andra var där långt före mig. Så när jag har klivit av cykeln och väntar och undrar varför kärringen i bilen inte kör så börjar hon vinka åt mig att jag ska köra. Är det ett skämt eller? Ska jag på allvar klättra upp på cykeln igen och trögstarta och inte vara över korsningen förräns typ 10 sekunder senare? De skulle båda två lätt ha kunnat passera den där korsningen innan jag ens nådde fram till den.

Har folk ingen avståndsbedöming? Vad gör de i trafiken då?
“Åh herregud är det en cyklist jag skådar borta vid horisonten? Bäst jag står still så jag inte kör över den”

Jag veeeeet, folk försöker vara snälla. Men det blir så himla mycket enklare om man håller sig till trafikreglerna. Visst, man kan sakta in och kolla lite extra för det kan ju va nån som skiter i dem eller inte kan dem.

Ännu mer irriterande är det när de som stannar och försöker släppa över mig inte ens har en stoppskylt. Nej, det är jag som har stopp och stannar snällt. Och så stannar de där och vinkar och undrar vad fan jag inte cyklar vidare för. Och jag undrar om de kanske har kört vilse och ska fråga mig om nåt…

Och det mest skrattretande är att när jag försöker korsa en gata på ett övergångsställe är det inte en sate som stannar. De glor gärna. Glor med öppna munnar… “undrar varför hon står där”.

Då och då är det någon som stannar och oftast den allra sista bilen i en lång karavan. Varför stannar den? I det fallet hade det ju varit mycket enklare om den hade svichat med gänget framför. Har jag väntat i 240 sekunder kan jag vänta i 242.

Ibland kan det hända att någon faktiskt följer regeln och stannar även fast de ligger i täten av kravanen, men då brukar bilarna i filen bredvid susa förbi som galningar, eller till och med bilen bakom blir irriterad och kör om. Den ser bara baken på bilen framför, och inte de stora “härgårman”skyltarna och inte de gula strecken på gatan.

Och då när jag stannar framför den första bilen och kikar fram försiktigt för att inte bli nermanglad av dårarna i den andra filen, så får jag elaka blickar och tut från den första bilen. Har de ingen backspegel?

Ja livet är inte lätt. Nu ska jag ut och jogga och se om jag kommer hem med livet i behåll.